Ur
elementarmagiker Vrax’ anteckningar
När jag nu skriver ned detta är jag, tillsammans med några av mina kamrater, återigen på resande fot över Marjuras vidder med målet att ta oss tillbaka till Clusta Noba, så snart det bara går. Konfluxen är i antågande, och enligt Giovannis tidigare beräkningar kan det inte var mer än några dagar som återstår. Tiden är knapp och våra framryckningar går än så länge alltför långsamt. Vädrets makter har inte varit oss nådiga de senaste dygnen. En svår och intensiv storm försinkade oss ordentligt. Därtill är terrängen mycket vansklig och färden har gått över både själva glaciären, Kmorda, och den ler- och sankmark som öppnat sig när glaciären dragit sig tillbaka. I det följande ska jag dock inte behandla denna resa, utan avsikten är att försöka ge en översikt över de äventyr vi var med om i Farinata, på vad som åtminstone tidigare var västra Marjura.
Vi reste till dalgången Farinata, belägen vid vulkanen
Kislak på västra Marjura, med avsikten att sätta stopp, eller åtminstone att sätta
käppar i hjulen, för häxmästaren Shaguls planer på att kontrollera konfluxen. Den
vandöda häxan Rirba hade sagt oss att: om vi lokaliserade jordeblodets källa,
tog med en skopa av jordeblodet i urnan, stillade källan med elfenbensstaven
och förde de sista resterna av jordeblodet till henne, skulle hon föra de sista
resterna av jordeblodet ned i havet och de vandöda skulle då följa henne för
att få sin sista vila, och Shaguls förtrollning och makt över dem skulle
brytas. Det lät enkelt i teorin, men var betydligt mer komplicerat i praktiken.
Jordeblodskällan fanns nämligen mitt i en dalgång som vaktades av en hel här av
vandöda. I dalen fanns också den döda arméns härförare, kung Ottar, samt en av
Shaguls kloner. Samtidigt misstänkte vi att Shagul höll Melialina, den kvinnliga
konfluxväktaren, fången i dalen, och att han hade för avsikt att offra henne.
Hon hade nämligen några dagar tidigare blivit bortförd av en bevingad horndemon,
ett av de odjur som allra lydigast betjänar häxmästaren och lyder hans minsta
vink. När vårt sällskap skred till verket var ambitionen dels att rädda Melialina,
dels att stilla jordeblodskällan.
Ingången till dalgången var mycket hårt bevakad, och
vi gjorde allt vi kunde för att ta oss fram obemärkta och undgå att bli
upptäckta av Shagul eller hans tjänare. Shagul sägs ju kunna känna magi på
mycket långt håll, så jag insåg att det var av största vikt att inte använda
magi om det inte var absolut nödvändigt – men av erfarenhet hade jag på känn
att det just skulle bli absolut nödvändigt, för det brukar ju det bli vid
sådana här tillfällen. Det fanns enbart en given väg in i dalen, och den gick
genom en hårt bevakad grottgång. Den vägen var dock inget realistiskt alternativ
för oss, om vi inte skulle börja med att avslöja oss. Som tur var hittade vi en
dold gång in i berget, som vi hoppades skulle leda oss rätt. Vårt sällskap
avancerade in genom gångarna i berget, och det skulle snart visa sig att Shagul
redan höll oss under uppsikt.
Helt plötsligt kastades vi nämligen in i en vild strid,
där vi anfölls av en ansamling kargomiter, flera mumier, och två trollkarlar,
som leddes av självaste Shagul. Striden som följde blev kortvarig men mycket
våldsam, och slutade i nederlag för Shagul-sidan. Mina kamrater stred tappert
och jag lyckades hindra Shagul och de andra magikernas anfall, vilka bestod av
någon form av paralyseringsmagi och någon typ av offensiv skorpiontaggs-formel.
När Shagul, eller snarare den klon av honom vi hade framför oss, insåg att hans
sida höll på att förlora aktiverade han en formel, troligen med hjälp av en
symbol, som gjorde honom osynlig, varvid hans mantel föll till golvet, och helt
plötsligt var han spårlöst försvunne. Didra, vars hat till Shagul är hennes
starkaste drivkraft och livslåga, som gör henne förmögen att spåra honom likt
en blodhund, kastade sig efter honom nedför en närbelägen trappa. Med Didra i
spetsen tog hela sällskapet upp jakten nedför trappan. Jag fick ett infall att
jag skulle skicka en magisk vattenstråle nedför trappan för att försöka fälla
Shagul till marken, men jag vet inte riktigt vilken effekt det hade för allt
skedde väldigt fort. Didra fick hur som helst tag på den osynliga Shagul på
något sätt, och han hamnade helt i hennes våld – hon begravde sina dolkar i
honom, gång på gång, tills att hans livskraft var helt uttömd.
Hela sällskapet återsamlades samlades nedanför
trappan, och vi möttes av en rak korridor, vilken mynnade ut i ett rum med ett starkt
eldrött rött sken. Det var också helt klart mycket varmare här. Men innan jag
hann tänka så mycket mer på det fastande min uppmärksamhet på något annat – ett
mycket högt och intensivt stönande ljud kunde höras från korridorens ena sida.
Först tänkte jag att det kanske var någon tillfångatagen som plågades, men
ljuden, för nu hörde jag att det var två röster som var upphov till dem, lät
mycket bekanta och bestod av en märklig blandning av njutning och smärta. Döm
av min förvåning kunde jag i fackelskenet utkant se att det var Didra och Valentino
som utgjorde orkestern – de bedrev otukt! Som tur var det hela över mycket
snabbt, och jag vill bespara den eventuella läsaren alla tänkbara detaljer.
Rummet som vi såg framför oss var ett cirkulärt rum
som strålade av rött eldflammande ljus. Från golvet kom ånga, och det var
olidligt hett i rummet. Längs väggarna stod bokhyllor uppställda, och i rummets
mitt fanns ett antal skrivpulpeter, vid vilka huvbeklädda gestalter stod och
nedtecknade skrifttecken med svedda benbitar. Av ovanstående framgår ganska
tydligt att det inte var ett helt ordinärt bibliotek, men det som var mest
besynnerligt var att skrivarna inte kom från de levandes skara, utan var döda
livlösa gestalter, vars kroppar enbart bestod av själva skelettet. Däremot tog
dessa dödens skrivare ingen som helst notis av vår närvaro. Ytterligare något
som tilldrog sig våra blickar var det som förvarades bakom ett massivt
järngaller längs en av väggarna, nämligen en otroligt stor ansamling skatter,
och av vad vi kunde se var ett av föremålen i skatthögen kung Ottars krona. Innan
vi hann fundera så mycket mer på hur vi skulle kunna få upp gallret kändes
värmen och de tryckande ångorna alltmer påtagliga, och en smygande trötthet kom
över oss. De som blev mest märkbart påverkade var Didra och jag. Men jag hann
inte fundera så mycket mer på vad det var som höll på att hända innan jag
förlorade medvetandet. Det som skedde senare och dess orsak fick jag sedan
återberättat och förklarat för mig. Den varma luft som strömmade upp i
biblioteket var tydligen vulkanisk och fylld med farliga bedövande ångor, och
det var den som påverkade oss. Mina andra kamrater klarade sig bättre än Didra,
men alla blev påverkade, och insåg att det var läge att illa kvickt fly
platsen. Det som hände sedan skedde mycket kvickt. Samtidigt som Didra och jag
somnade in öppnades en dörr i väggen i biblioteket, och ut störtade en stor hop
av zombier fram mot mina kamrater. Enda chansen för dem var att ta sig uppför
trappan, där luften var bättre, och samtidigt värja sig för zombierna. Dessutom
släpade de på Didra och mig på samma gång. Jag har mina kamrater att tacka för
mitt liv den kvällen. Det här var sannerligen ett sant hjältedåd. Efter
händelsen var flera av oss mer eller mindre utslagna, och vi blev tvungna att
vila och se över våra skador. Tack vare att Perima kunde undsätta oss med
magisk läkning, var de flesta av oss åter snart på benen, och bara någon timme
efter incidenten nämnde någon, troligtvis Valentino eller Tariq, att den där
skatten där nere vore ju väldigt trevligt att lägga vantarna på. En liten stund
senare var vi återigen på plats nere i biblioteket för att försöka få upp
gallret som blockerade vår väg in till skatten.
Den här gången var vi bättre rustade och visste att vi
inte kunde stanna i de vulkaniska ångorna någon längre stund. För min egen del
hade jag frammanat en elementarmantel, som jag hoppades skulle ge ett visst
skydd mot ångorna. Gallerdörren som ledde in till skattkammaren var smidd av
kraftigt järn och skyddades av flera mycket gediget konstruerade lås. Väl i
biblioteket förseglade jag dörren, ur vilken zombie-krigarna tidigare hade störtat
ut. På plats var förutom jag även Valentino, Torgegrim och Cracius. Med samlade
ansträngningar, avancerad låsdyrkning, öppna-besvärjelser och en magisk flöjt,
lyckades vi till slut få upp gallerdörren som blockerade skattkammaren. Från
biblioteket och skattkammaren fick vi med oss en inte helt oansenlig skatt.
Tack vara den magiska bottenlösa säcken kunde vi få med oss både högar med guld
och skatter, och ett antal formelsamlingar och magiböcker från biblioteket.
Ottars krona ska inte heller glömmas i sammanhanget.
Vi fortsatte därefter genom olika gångar ytterligare
någon timme tills vi hittade en dörr som ledde ut ur berget. Dörren var en
lönndörr, helt synlig inifrån men osynlig utifrån. När vi samlades utanför
dörröppningen kunde vi skåda ut över dalgången Farinati. Trots att det var mitt
i natten kunde man urskilja en del eftersom dalen lystes upp av ett svagt
rödaktigt ljussken som kom från blodrödfärgad måne. En blodröd måne sägs i
folktron och sägner förebåda katastrofer, pest och ond bråd död, och alla kände
sig lite illa till mods av åsynen. Känslan av missmod och oro minskade inte
heller direkt av Didras yttrande ”en blodröd måne är gynnsamt för offer”. Vårt
sällskap insåg då att Melialinas liv svävade i akut fara och vi var tvungna att
agera snabbt för att både försöka rädda hennes liv och släcka jordeblodskällan.
Det rödaktiga månljuset var tillräckligt starkt för
att vi skulle kunna urskilja delar av terrängen och även en del detaljer nere i
dalen. Nedanför oss bredde en ravin ut sig och stora slagghögar dominerade området.
På andra sidan dalen tornade den stora vulkanen Kislak upp sig, och nere i
dalen brann eldar på flera olika platser. Nerifrån dalen hördes svaga ljud och
röster, men även klockor och dov musik. Ur skuggorna rörde sig dödgångare, och
när synen vant sig något i mörkret kunde vi urskilja att en stor del av Ottars
armé var på plats. I dalens mitt framträdde en åttkantig ziggurat, på vars topp
några vandöda gestalter stod posterade. Runt zigguraten såg vi också en stor
insektslik varelse som strök runt i skuggorna. Det var raugon-honan Keriaka! Valentino
betedde sig nu mycket underligt och också obehagligt. Vid åsynen av vilddjuret blev
han helt till sig och i honom väcktes osunda lustar. Förklaringen till detta
står troligen att finna i bettet han fick i nacken av henne ombord på skeppet
Bladverk. Valentino ville att vi skulle undersöka bettet i hans nacke för att
se om förklaringen till de osunda drifterna kunde finnas där. Någon hade precis
fått fram en skalpell för att undersöka bölden i Valentinos nacke, när en
kraftig jordbävning drabbade dalen. Marken skakade under våra fötter, och
Valentino blödde ymnigt från nacken. Inget i såret visade dock på att han bar
på en parasit, sjukdom, eller liknande som kunde förklara hans osunda intresse
för raugonen.
Klockan var runt midnatt när vi stod och dividerade en
stund om hur vi skulle agera, och plötsligt kände jag den där obehagliga
känslan av att bli varsebliven igen. Shagul hade återigen hittat oss! Eftersom vi
redan hade dräpt en av han kloner inne i berget var det ett tecken på att
ytterligare en klon befann sig i närheten.
Det var nu hög tid att agera – och det snabbt. Vi
bestämde för att dela upp oss. Valentino och Tariq fick i uppdrag att försöka
stilla jordeblodskällan, som vi trodde oss veta fanns under zigguraten, vid
kung Ottars gravkammare, medan de resterande från sällskapet, d.v.s. Cracius,
Didra, Torgrim och jag antog uppgiften att försöka befria Melialina ur Shaguls
fångenskap.
Valentino och Tariq smög smidigt i väg och efter en
stund uppslukades deras skuggor av mörkret. Själv var jag inte med nere i dalen
vid zigguraten, och jag känner fortfarande inte till några detaljer för vad som
exakt hände mer än att jag vet att Valentino och Tariq troligen lyckades i sitt
värv med att släcka jordeblodskällan.
Smygande och hukande tog vi andra oss också ner i
dalen, så försiktigt som vi bara förmådde. Vi behövde ta oss till andra sidan
av dalen, för det var där som Didra menade att Shagul, och då troligen också
Melialina, befann sig. På andra sidan dalen tornade den nästan lodräta
bergssidan upp sig flera hundra meter upp i skyn. Kanske var det dit vi skulle
– Rirba hade nämligen tidigare sagt att Shagul skulle ha ett fäste uppe på
vulkanen. Uppe på sluttningen såg vi också en stig som slingrade sig längs med
bergsryggen. När vi smög runt nere i dalen märkte vi snart att patruller av
dödgångare patrullerade, och vi måste agera ytterst försiktigt för att undgå
upptäckt. Längs med bergssidan nere i dalen hittade vi en öppning och där
skådade vi in i en slags festsal, där otaliga horder av vandöda hade samlats.
Längt fram i salen stod kung Ottar sida vid sida med Shagul. Även om det var på
långt håll framgick det att Shagul var ansiktsmålad för att likna de vandöda. Vi
vågade dock inte uppehålla oss här eftersom flera patrullerande grupper med
vandöda befann sig alldeles i vår närhet.
I ställe utforskade vi bergssidan i dalen vidare och
efter en stund kom vi fram till en mur. När vi klättrade över den såg vi att
innanför muren låg ett litet hus beläget med en omgärdande liten trädgård.
Huset såg ut att vara hopbyggt med själva klippväggen. Väl inne i huset hördes
några svaga röster bakom en dörr, och efter lite intensivt lyssnande kom vi
fram till att det måste vara dvärgisk tunga som talades. Torgrim fick fram en
nyckel som verkade passa i låset, men när han vred runt nyckeln öppnades en
gigantisk fallucka, stor som halva golvytan i rummet där vi befann oss. Under
falluckan hade sylvassa spjut kilats fast i marken, och stackars Torgrim föll
handlöst ner genom luckan och spetsades på pålarna. Vi såg tyvärr direkt att
hans liv inte skulle gå att rädda. Vi hann emellertid inte djupare begrunda
Torgims ohyggliga öde, för falluckan slöt sig snabbt igen, varpå en dörr
öppnades och en grupp zombier ledda av en enorm mumie hasade in i rummet redo
att kasta sig över oss. Vi slogs för våra liv mot dödgångarna, och till slut
var fienderna nedgjorda. Ruttnande köttrester och ben låg utspridda över hela
rummet, stanken var påtaglig och av Torgrim hördes inget mer. Ut ur ett av de
andra rummen stapplade fyra dvärgar, som hållits fångna av Shagul.
Bakom en av dörrarna i huset löpte en brant trappa
rakt upp i berget. Vi följde trappan upp och kom efterhand ut i en ravin som
slingrade sig upp längs bergssidan. Efter en ansträngande klättring hade vi
tagit oss upp på bergskrönet och följde nu en smal stig som löpte längs med
krönet. I skyn följde den blodröda månen oss med sitt sken, och det var tydligt
att månen var på god väg mot att bli helt full. Vårt sällskap fortsatte fram
längs stigen och efter en stund kunde vi skymta en byggnad på en bergstopp
framför oss. När vi närmade oss framträdde byggnadens konturer tydligare. Det
är lite svårt att beskriva vad det var för byggnad exakt, men om jag säger ett
lite mindre palats eller tempel så ligger det nog ganska nära sanningen. Byggnaden
var skickligt byggd, troligen av dvärgar, och i två våningar. Flera statyer
föreställande Shagul framträdde som tänkta utsmyckningar på fasaden. På takåsen
var en gorgoyle-liknande staty placerad, men det visade sig snart att det inte
var en staty utan en av Shaguls horndemoner. Den flög nämligen upp från taket,
cirklade en kort vända i luften för att sedan flyga in i en lucka på byggnadens
andra våning.
Inifrån byggnaden hördes dova mässande ljud som hela
tiden tilltog i styrka, och Didra sade att ”han är här”! Tiden var knapp,
förstod vi, och vi stormade fram mot byggnaden i hopp om att kunna rädda
Melialina innan det var för sent. Framför oss hade vi nu en kraftig dubbeldörr
i brons med motiv föreställde häxmästaren själv. Didra och Crassius slet upp
porten och en skrämmande syn uppenbarade sig inför våra ögon. Framför oss låg
en stor sal och det som vi först lade märke till var Shagul och Melialina. Mitt
i rummen låg Melialina uppe på ett altare och bredvid stod Shagul med ett
enormt svärd i händerna, precis redo att sänka det genom Melialinas bröstkorg.
I salen satt också rader med kargomiter, trummande och mässande på en fasansfull
offermelodi. Det som hädanefter utspelade sig gick väldigt fort, och ingen av
oss hade nog kunnat gissa vad som skulle hända.
Flera saker inträffade samtidigt. Flera av gjorde vad
de kunde för att försöka omkullstörta och skada Shagul. Didra skickade kvickt
iväg en bola mot Shagul, och jag slungade en kraftig blixt mot honom. Då stötte
Shagul svärdet rakt genom Melialinas bröstkorg, och kargomiterna reste sig
mycket långsamt upp från sina tidigare sittande positioner. Ett märkligt fruktansvärt
skriande ljud hördes simultant från svärdet eller kanske från själva altaret,
det var lite svårt att avgöra. Vi kände alla att en utomvärdslig eller demonisk
kraft hade uppenbarat sig och var närvarande i rummet.
Vi trodde alla att Melialina redan var död, men det
visade sig inte stämma – för hon började tala trots att hon hade ett svärd
genomborrade henne:
”Ja vår älskade. Vi är Melialina född i tiden som inte
finns. Vi är också kaklunen som finns i Melialinas kött. Nu kräver vi dig. Du
har ett val. Förena dig med oss som en av många eller lämna oss för alltid.”
Då uppenbarade sig en gestalt som sköt ut ur svärdet
och tog form i rummet. Det var demonen Ebaring som manifesterades i rummet.
Ebaring stötte vårt sällskap på vid ett tidigare tillfälle i Grå hallarna, och
det var inget angenämt möte. Ebarings utseende är så osmaklig och fasansfull
att den knappast låter sig beskrivas rättvisande. De vårtsvins- och paddliknande
dragen och de sex armarna är dock karaktäristika som i mångt och mycket är
rättvisande för hans uppenbarelse (Han skulle knappast nå några större framgångar
i en skönhetstävling i Tricilve). Ebaring vände sig ned mot Shagul och hans
demoniska anderöst vrålade till honom:
”Du vämjeliga valp, du fjäskande förförare. Du har satt mig i denna förnedring genom dina falska drömmar. Jag flyr men jag tar dig som leksak till mina pinokamrar, vars like du aldrig skådat eller ens drömt om i dina mardrömmar. Där ska järnkrokar ständigt sönderslita ditt kött och syrade maskar ska fräta din hud i evinnerlig tid”
Shagul, fastsnärjd av Didras bola, såg chockad ut av
det inträffade. Didra, som inte missar någon chans, störtade fram mot Shagul
med dolkarna dragna, men hon hann inte fram till honom innan Ebaring tog tag i
Shagul, och drog in honom in i svärdet, varpå en kraftig smäll inträffde. Då
utbröt plötsligt full panik i rummet. Kargomitkrigarna hade bestämt sig för att
det var hög tid att lämna platsen, och de flydde hals över huvud ut ur
byggnaden.
Melialina, eller snarare hennes kropp, formade sig
märkligt och slank ut ur sina bojor och frigjorde sig från svärdet som satt
intryckt rakt genom hennes bröstkorg, varpå hon reste på sig och satte sig upp
på altaret. Vi märker alla att det är något mycket märkligt som pågick och att
det var en väldigt stark kraft närvarande i rummet. Kaklunen, som Melialina
uppgått i, drev oss nästan till vansinne och det var Remuntras vansinne som var
verksamt. Påfrestningen var stor men allas lyckades stå emot galenskapen denna
gång. Melialina vände sig därefter till Cracius, som gick fram till henne, och
började tala till honom:
”Cracius, du behöver inte. Be dina vänner att hålla
sig borta. Det är nog bara du som kan tala med mig nu. Jag är bara en del Melialina,
men vi är många. Vi har hållit oss i Melialinas kött och vilja en stund. Ebaring hade verkligen blivit en god munsbit för oss, en
ny del av oss om han hade velat men det ville han inte. Han tvingas därför
lämna detta plan för alltid. Melialina anslöt sig till oss mot att vi hjälpte
henne med detta. Nej, mina vänner, vi måste lämna er. Vi har låtit oss behålla
kvinnans form för att slutföra detta uppdrag och om möjligt locka demonen till
oss. Han skulle ha blivit en härlig del, men kräver vi åter ytans ljus. Inom
några dagar skulle ni inte kunna se på oss utan att förlova förståndet. Nu är
det er sak att slutföra vårt gemensamma uppdrag. Jag säger nu farväl. Ge även
Melialinas hälsningar till Arn Dunkelbrink om ni ser honom igen. Om han skulle
komma är han den andre konfluxväktaren. Jag har gjort allt jag har kunnat för
att skydda den här konfluxen. Hjälp Arn Dunkelbrink i vad han kan tänkas behöva.”
Därefter reste sig Melialina upp och gick bort till en
av väggarna. Där svepte hon med handen varpå väggen blev blank som en spegel –
en portal hade uppenbarat sig. Hon trädde in genom portalen och försvann mycket
plötsligt helt spårlöst.
Vårt sällskap stod ganska mållöst efter det
inträffade. Melialina, den ena av de två konfluxväktarna, var nu borta för
alltid. Det är i nuläget oklart på vilket sätt detta kommer att påverka den
annalkande konfluxen, och på den fråga har vi inga svar. Vi får hoppas att
Melialinas val att offra sig till kaklunen var ett klokt val, och det stoppade
åtminstone den här delen av Shaguls plan, men han har många strängar på sin
lyra, och det är ännu höljt i dunkel hur han kommer att agera framöver. Svaren
kommer emellertid att ges på Clusta Noba – inom en mycket snar framtid.